
Solat och ätit apelsiner.
Samt delat ut brev. Jag är nämligen brevbärare. Inte ett särskilt charmigt yrke. Man får stå ut med mycket. Bland annat:
* Hundar som vill bita en i fingrarna, fast ägarna lovar att "Egentligen är hon världens gulligaste. Hon vill bara vakta, du vet".
* Tanter som skriker efter en. Kan vara vad som helst. Oftast "Har du ingen post till mig idag heller?!", med ett oerhört besviket tonfall. Vad ska man svara?
* Män som får testosteronutbrott när man av misstag råkat lägga fel brev i fel inkast. Förlåt, jag vet, det är dåligt. Men herregud. DET ÄR TRETTIOFEM GRADER UTE. Det blir lite svårt att tänka efter ett tag. Och händer det bara en gång, så. Visa lite respekt, tack.
* Människor som vill ta på en. Ja, jag lovar. Det är sant. Det har kommit fram två tanter och strykit mig över håret. En har även tagit mig i armen och sagt "Åh så fin du är. En ovanligt ung sak. Kan inte vara gammal alls?"
* Barn som vill prata. Ganska gulligt men något enerverande när man svettas som en gris och känner sig som världens äckligaste. Barn som vill spela tennis finns det också.
Med andra ord. Brevbärare må låta härligt och friskt och sunt och somrigt och enkelt och svenskt och tryggt. Men som sagt. Det är ett ganska plågsamt yrke vissa dagar.








































