2010-08-09

Norwegian wood.


När eldflugan hade försvunnit, stannade ljusspåret länge kvar i mig. Jag slöt ögonen. I det kompakta mörkret fortsatte det svaga ljusskenet att irra omkring som en osalig ande.
Jag försökte sträcka ut handen i mörkret om och om igen, men fingrarna rörde inte vid någonting. Den där lilla strimman av ljus tycktes hela tiden befinna sig en liten, liten bit framför mina fingrar.

Jag är precis som många andra trött på tragiska historier om unga alkoholiserade män vilka ligger runt samtidigt som de trånar efter en skör, vacker, ouppnålig sinnessjuk kvinna (utan utmärkande personlighetsdrag). Ja, det är jag sannerligen, det finns alldeles för många av dem. Men trots att modebloggs-författarikonen Haruki Murakami är gubbsjuk och historien uttjatad så är Norwegian wood förfärligt vackert skriven. Jag ger honom eloge för att jag på första gången på flera månader lyckades ta mig igenom en hel roman, läste ut den på de fem timmar tågresan till Göteborg tog och nu tänker jag försöka mig på de andra.

4 kommentarer:

johnny sa...

oh han är ju så fin. läste after dark för någon månad sedan. magi.

Anna sa...

:) Åh. Då ska jag försöka mig på den härnäst. Efter sputnik darling i och för sig.

Philemon Arthur sa...

Min favorit med honom är Fågeln som vrider upp världen. Den är lite lång, och den tog tid att läsa. Lång tid. Men när jag var klar var jag så glad att jag hade läst den.

Anna sa...

Åh. Då ska jag ta mig tid för den med.

Helt klart. :)